Näringsbrist ses vanligen med blotta ögat; i vissa fall kan man behöva ett förstoringsglas.

Symptomen märks i huvudsak på gamla blad men de kan framträda på hela växten.

Kvävebrist:
Växterna är ljusgröna till färgen. De nedersta bladen färgas gula från spetsen, torkar och blir bruna. Bladskaftet är kort och tunt, sidorötterna svagt utvecklade.

Fosforbrist:
Växtbeståndet är mörkgrönt eller blågrönt till färgen. Bladskaftet och bladnerverna är röda eller ljusröda. De nedersta bladen ändrar delvis färg till gula, bruna eller röda. Rötterna växer sig långa men sidorötterna utvecklas svagt och blir rödbruna.

Symptomen framträder i huvudsak på gamla blad och är lokala.

Magnesiumbrist:
De gamla bladen är klorotiska, partierna runt bladnerverna och bladkanterna förblir längst gröna. Bladen kan också rulla ihop sig. Till exempel i spannmål syns bristen som ett pärlbandsmönster där klorofyllet samlas i mörkgröna band i kanterna på gamla blad. Så småningom skrumpnar bladen och färgas gula från spetsen.

Vid brist på magnesium syns klorosen först mellan bladnerverna som längst förblir gröna.

Kaliumbrist:
Det bildas klorotiska, vita eller ljusbruna prickar i bladkanterna. Dessa fält blir efterhand bruna, rödbruna, gråbruna eller mörkbruna. Till en början är symptomen punktformiga, men senare breder de ut sig och växer samman. Partierna mellan bladnerverna rullar ihop sig och färgas gulbruna eller bruna. Äldre blad dör, huvudroten är lång men sidorötterna svagt utvecklade.


Symptomen framträder i huvudsak på unga blad och är mestadels lokala. Tillväxtpunkten förstörs delvis.

Manganbrist:
Punktformade ljusa klorotiska fläckar på bladen.

Järnbrist:
Partierna mellan bladnerverna är nästan vita, bladnerverna förblir gröna.

Järnbrist i tomaten.

Kopparbrist:
Symptomen framträder till först på bladkanterna och breder efterhand ut sig mot mitten av bladet.

Kopparbrist i gurkan.

Kalciumbrist:

De första symptomen syns som glasaktiga prickar på bladkanterna. Så småningom breder prickarna ut sig och färgas bruna.

Hos tomat orsakar kalciumbrist toppröta, hos sallatsväxter bladkantbränna.

Svavelbrist:
Växtbeståndet är gulskiftande och tillväxten svag.

Symptomen visar sig antingen på unga eller äldre blad beroende på växtarten och tidpunkten för när bristsymptomen framträder.

Zinkbrist:
Växtens blad gulnar och bladkanterna rullar ihop sig.

Molybdenbrist:
Klorotiska fläckar syns till först på bladspetsarna och bladens sidor och breder efterhand ut sig på hela bladet. Bladnerverna förblir gröna.

Symptomen påminner mycket om järnbrist.

Giftiga halter av näringsämnen

På samma sätt som vid brist på näringsämnen kan också för höga halter av något näringsämne försämra tillväxten.

Kväve
Alltför stora mängder kväve påverkar tillväxten och skörden redan när symptomen ännu inte kan ses med blotta ögat. Höga halter av nitrat och ammoniumkväve kan resultera i ett mörkgrönt växtbestånd vars bladkanter har klorotiska symptom. Överstora blad med mjuk vävnad kan också ge en vink om alltför stor kvävetillförsel. Ett sådant växtbestånd är mer mottagligt för angrepp av sjukdomar och skadedjur.

Fosfor
Om växten kan ta upp för mycket fosfor kan det leda till brist på zink och järn. Också upptaget av kalcium, bor, koppar och mangan kan försvåras. Om övergödningen av fosfor är avsevärd kan exempelvis spannmålen börja tyna bort eller få gråvita fläckar.

Kalium
En alltför stor tillförsel av kalium är mycket sällsynt. För mycket kalium kan ändå resultera i symptom på magnesium- och kalciumbrist och ökad salthalt. Också upptagningen av ammoniumkväve kan försvåras. Direkta symptom på övergödning är t.ex. långsammare tillväxt, brännskador och för tidig avmognad.