Olet täällä

Resistenshantering

Beroende på den aktiva substansen i syntetiska växtskyddsmedel är verkningarna på skadedjur mycket varierande på molekylnivå. Vissa påverkar nervimpulserna i insekternas och kvalstrens nervsystem, andra skinnömsningen och metamorfosen, några hudens uppbyggnad medan en del inverkar på ämnesomsättningen, t.ex. olika faser i cellandningen eller lipidsyntesen. Skadedjurens resistens är en genetisk förändring i toleransen mot växtskyddsmedel.  Den tar sig uttryck som upprepat misslyckad bekämpning trots att preparatet används enligt anvisningarna.  Växtskyddsmedlet ger således inte längre önskad effekt mot skadedjuret.

När resistensen inte utgör något problem binds växtskyddsmedlets molekyler vid vissa ställen på skadedjuren och verkar via dem. Bland skadedjuren finns det emellertid nästan alltid några individer där dessa ställen har blivit immuna mot växtskyddsmedlet. Alternativt producerar skadedjuret enzymer som bryter ner växtskyddsmedlet innan det når fram till sin verkningspunkt. Om man fortlöpande använder samma preparat överlever bara de individer som är toleranta mot ämnet i fråga och dessa förökar sig och tar över växtbeståndet.

Vid integrerat växtskydd avtar det urvalstryck som växtskyddsmedlen åstadkommer redan till följd av att ämnena inte används kontinuerligt. Om växtskyddet däremot i huvudsak utförs kemiskt är växelvis användning av preparat med olika verkan den viktigaste metoden att bromsa upp resistensutvecklingen. Då hinner individer som är resistenta mot ämne A inte föröka sig i populationen förrän de råkar ut för ämne B som dödar dem.

Med tanke på planeringen av växelvis användning av olika ämnen har insekticiderna och akariciderna delats in i olika grupper på basis av verkningssättet. I den senaste klassificeringsversionen var huvudgrupperna redan 28 till antalet (se http://www.irac-online.org; fungicider har en egen webbsida på adressen http://www.frac.info).  I samma huvudgrupp ingår ofta flera aktiva substanser med olika namn men med samma verkningssätt. Till exempel pyretroider (i Finland alfacypermetrin, deltametrin, lambda-cyhalotrin, cypermetrin, pyretrin) hör till huvudgrupp 3. Oavsett namnet på den aktiva substansen har alla pyretroider mycket likartade effekter på skadeinsekternas nervsystem.
 

Genom att följa dessa tumregler vid växelvis användning av växtskyddsmedel lyckas man hantera resistens hos skadedjur:

  1. Inled resistenshanteringen GENAST när du börjar använda ett nytt medel. Du lyckas med att bromsa upp resistensutvecklingen bara om det till en början finns under 1 % resistenta skadedjur.
  2. Kombinera den kemiska bekämpningen med förebyggande odlingsmässig och biologisk bekämpning samt andra icke-kemiska bekämpningsmetoder. Använd också tvålar och oljor i bekämpningen. Deras verkningssätt är fysikaliskt så mot dem utvecklas ingen resistens. Granska skadedjuren i växtbeståndet så att andelen utvecklingsstadier som är mottagliga för medlet är så stor som möjligt. I synnerhet selektiva kemikalier verkar ofta bara på ett bestämt utvecklingsstadium. Koncentrera användningen av medel med sämre effekt (också tvålar och oljor) till höst och vinter då skadedjuren förökar sig långsammare.
  3. Ta reda på om man har tagit fram tröskelvärden för de skadedjur som förekommer i dina odlingar när det gäller de växtarter som du producerar. Du sparar in onödiga behandlingar om du vet i vilket skede det finns behov av snabb korrigerande kemisk bekämpning.
  4. Bekämpa en skadedjursgeneration med bara en aktiv substans genom att du koncentrerar behandlingarna till bekämpningsblock som varar under en generation. I normala växthustemperaturer (20-25 oC) lever en generation växthusspinnkvalster 22 till 28 dygn, vit flygare 42-25 dygn, mjöllus 60-38 dygn, kalifornisk trips 36-31 dygn och bladlöss 20-14 dygn.
  5. Vid upprepade behandlingar ska du följa bruksanvisningens koncentrationer och behandlingsintervaller som bestäms utgående från medlets inverkan på resthalten. Under ett bekämpningsblock utförs för det mesta 2-3 behandlingar med ett medel, om användningsbegränsningarna eller resthalten inte kräver något annat. Alltför täta behandlingsintervaller leder till att växterna innehåller högre halter av växtskyddsmedel än vad som avsetts i bruksanvisningen för medlet.
  6. Ha ett 2-3 veckor långt uppehåll mellan bekämpningsblocken och använd inga växtskyddsmedel under den tiden. Uppehållet minskar antalet behandlingar. Du kan förlänga uppehållet med hjälp av tvål- och oljebehandlingar eftersom skadedjuren inte utvecklar någon resistens mot dem. Om antalet skadedjur ökar allt för mycket strax efter ett bekämpningsblock är det något som är på tok antingen i fråga om behandlingsmetoden, behandlingsutrustningen eller förhållandena vid bekämpningen eller så är det resistensen som redan ger sig till känna. 
  7. Använd inte medel med olika verkningssätt i en tankblandning. De bidrar till uppkomsten av multiresistens, dvs. skadeinsekternas förmåga att tolerera ämnen vars verkningssätt hör till olika kategorier. Tankblandningar är ändå tillåtna för ämnen som har effekt på skadedjurets olika utvecklingsstadier, exempelvis ”ämne A” på ägg och ”ämne B” på rörliga stadier.

Det är svårt att helt och hållet bli kvitt en resistens som redan utvecklats. Vanligen förökar sig resistenta individer dåligt när man slutar använda medlet i fråga. Då minskar antalet resistenta individer efterhand, men i långlivade växtbestånd försvinner de sällan helt. I synnerhet vid odling året runt är det svårt att bli av med resistenta skadedjur. Det beror på den aktiva substansen hur snabbt en utvecklad resistens försvinner – och hur snabbt den utvecklas. Av denna orsak har man ställt upp en gräns för hur många gånger vissa växtskyddsmedel får användas under en odlingssäsong. Till följd av dessa begränsningar är det nödvändigt att odlaren gör upp en förhandsplan för användningen av växtskyddsmedel med avseende på de situationer när växtskyddsmedel behövs som stöd för andra bekämpningsmetoder.

 

Samankaltaista sisältöä